Jennifer

Människor förändras, varje dag förändras någon i din närhet. En själ försvinner in i mörkret av livet, Någons leende byts ut mot en blick utan fäste, någon som inte kunnat sluta gråta ser ljuset igen. Människor förändras, ett faktum som är så klart att varje människa borde kunna förstå sig på det och stå kvar vid sidan av det som händer.
Vad har hänt med ens liv när man varje morgon vaknar av väckar klockan som ringer för det är dags att gå upp och iväg till skolan. Vad har hänt med ens liv när varje gång klockan ringer, tänker du tyst för dig själv vad du ska göra. Du känner efter extra mycket om du har ont någon stanns eller inte mår riktigt bra. Valen är två den morgonen, kliva upp ur sängen och ta tag i livet som det borde vara, eller ligga kvar i sängen. Valet blir lätt när det ena är att ligga kvar, avklädd under det varma täcket där du kan blunda för verkligheten och fly in vidare i drömmarnas land där enkelhet är ett faktum. Att möta världen, ta tag i livet, kämpa för sin vilja och rätt är mer än vad man kan hantera. Att på den vägen som man gått även förlorat sig själv, vem man är och vad man gör, samt även låtit sånt som varit viktigt och betytt någonting för en glida iväg så att det nu inte längre går att nå, det önskar jag ingen människa.

Men vad ska man göra när livet ger dig tuffa tider, när du vet att du egentligen är stark men du orkar inte ta fram det ur ditt inre. När världen talar emot dig och du inte längre har alla svar på frågor som ska besvaras, när man som beroende av närhet plötsligt upptäcker att man står ensam vid vägkanten men är för stolt att ropa på hjälp, när man förlitat sig på det bästa hos andra och fått bevisat att man har för höga tankar om dem, när man funnnit lyckan hos en annan person att man sätter det före allting annat, även sig själv och det som brukade vara viktigt för en. Eller när man haft stark tro på att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad men själv inte lyckats så bra med det. Vad gör man då?

Om någon skulle ha svaren på de frågorna, liksom på något sätt kunde förklara livet och dess vändnigar som är planerat för oss att hända hade livet varit enklare då?

Jag tänkte välja det svåra framför det svåra och erkänna att jag är den där man, som har förändrats, förlorats, förlitat sig på andra och mist. Jag erkänner att jag inte alltid gör bra för mig, eller rätt för mig heller, men jag är endast männsklig och kan inte mer än livet lärt mig hittills. Jag behandlar inte allltid folk som jag vill bli behandlad, och jag har ingen förklaring till det och många gånger är jag väl, låt oss säga för stolt för att erkänna mina snesteg. Men är jag så hemsk som förväntar mig att folk ska kunna frånse lite misstag och elakheter, stå vid min sida och ägna sina inte så upptagna stunder i att se att jag ropar på hjälp i min tysthet, att min personlighet utsöndrar osäkerhet och rädsla och att ett leende inte alltid är ärligt, eller att ett kallt svar egentligen tyder på att mina tankar är någon annan stanns än närvarande.

Så vad vill jag egentligen ha sagt med det här? Jag gjorde det inte i ett anklagande syfte, eller i ett storsint syfte utan jag gjorde det någ för att flera ska våga göra den självbeskådning som behövs för att erkänna sina brister, snesteg och misstag. För att flera ska inse att i känslan av vilsenhet har du förlorat dig själv och som i all rehab är erkännande steg ett i behandlingen. Men också gjorde jag det för att erkänna, att när jag skrev det här hade jag bara en person på tankarna, som jag nog vill ska läsa och förstå mig. Och välja i min svaghets erkännande tänka över vad man vill lägga sin energi på. Kanske är jag fortfarande för stolt för att vända mig till dig, men ett steg på vägen är gjord när jag tagit tag och vet mina svagheter som kan jobbas på. Hoppas du har överseende :*