Jennifer

Har nyss suttit och skrivit en agrumenterande uppsats som tillhör min svenska kurs. Jag skrev en artikel om bloggandet. Det är inte längre ett sätt att få skriva av sig, uttrycka sina åsikter och känslor och berätta om betydande händelser som en slags dagbok för sig själv. Status och popularitet har tagit oss till bristningspunkten där man numera använder sin blogg för att ta sig upp i societeten. Designen ska vara fulländad, gärna med poserande bilder på sig själv, Bråket man hade med pojkvännen, vännen eller dylikt det är hysch hysch. Att du inte var på fest med ditt "stora" umgänge det nämns inte, och hur du egentligen mår bakom alla falska leenden, det skrivs det deffinitivt inte om.

Allting ska vara så perfekt, så bra. Att deppa över bråket, att du inte dragit runt i helgen etc det är ju inget som anses ge status. För mig, är sanningen och modet över att våga dela med sig om detta, det är det som borde ge status!

Det sägs att alla människor är lika värda, men du vet lika mycket som jag att det inte stämmer, Tyvärr. Och det är exakt samma med bloggandet. När en Iranier som i vardagen inte får ha åsikter, tycka och tänka utan leka följa john med "presidenten" är bloggandet deras sätt att få existera med egna åsikter och tankar. "Idag föll det en bomb, nio personer dog. Jag såg en, Likblek men med så mycket färg på samma gång, Blod" Dessa människor lever när de bloggar. För oss handlar det om "hej läs om mig, se mig. Ta med mig till toppen. Jag är egentligen rätt ball"

Status och att få vara någon, inte bara vem som helst som existerar, har stigit dagens ungdom i huvudet. Och det här är bara början. Jag tänker fortsätta stå fast vid mina åsikter, behålla min grundläggande design som blogg.se erbjudit, skriva om det som rör mig, och inte tänka på vad andra tycker och tänker om det. Och framför allt, skriva om det som ingen annan gör men som är uppenbart att det försiggår. Jag bråkar, med pojkvän, mamma och vänner, jag mår inte alltid bra, och det ska ni som läser min blogg ha vetskap om!