Jennifer

Det finns alltid flera sidor i en historia och detta är min så som jag kommer ihåg den för en del eller rätt mycket var tufft för mig så jag har förträngt det. För att göra den väldigt långa historien kort så var min mamma och pappa förlovade när jag föddes och vad jag förstått var jag inte oplanerad iaf. Men min pappa fick ändå någon slags panik när han plötsligt insåg vad som krävdes av honom och gjorde val som yttrade sig i att han inte alltid var närvarande när jag växte upp. När jag var liten bodde pappa på en gård med hästar, hundar, katter grisar och kossor och alla barns dröm var väl att bo där så en helg i månaden möttes mamma och pappa halvägs mellan hemmen, på statoil arlanda, för överlämning och hämtning. Jag även, vid flertal tillfällen, bad min pappa flytta närmare för jag ville bo varannan vecka hos honom men min pappa ville inte bo i stan. Allt var fint tills en dag nya omständigheter uppstod och min pappa ännu en gång inte var närvarande vid min uppväxt. Jag tror jag var runt 10-12 år. När pappa efter ett par år (?) tog upp kontakten igen fanns det inte plats i mitt liv att förlåta honom riktigt ännu. Känslorna av sorg och besvikelse var fortfarande för starka, så det dröjde ytterligare en tid innan jag väl började ta upp kontakten med honom igen.

Det har varit kämpigt under många år, men nu fungerar relationen relativt bra och jag kommer bra överrens med både pappa och hans fru som jag är glad att han har. 

Min mamma känner jag all kärlek i världen till. Hon är den absolut mest fantastiska människa jag stött på. Det är tack vare henne jag lever idag av fler anledningar än att det faktiskt var hon som födde mig. Vi har haft det tufft, hon har haft det tufft rättare sagt. Ensamstående med en rebellisk tonåring. Vi har haft många konflikter, bråk och något enstaka bortspringande men vi har alltid funnit varandra igen och när jag hade mina bra dagar och efter jag lagt kraven på uppror bakom mig har vi alltid haft en bästa kompis relation min mamma och jag. Hon har alltid ställt upp till hundra och varit en överbeskyddande mamma, men samtidigt låtit mig göra mina egna misstag i livet för att lära mig. Vi har alltid kunnat prata om allting, verkligen allting och det är inget annat än underbart att ha en sådan härlig relation med sin mamma. De motgångar vi haft har gjort oss starkare, inte bara som individer men också i relation till varandra. Jag skulle aldrig kunnat önska mig en bättre mamma, en bättre relation eller ett bättre stöd av någon annan människa. Jag älskar dig mamma, du är fantastisk!